01:59:09
En frusen guldring.
Häromnatten då jag körde hem till Bredsel så stannade jag på en parkering utanför Älvsbyn och drog ut hörlurar ur min ryggsäck, och när jag gjorde det så föll min guldring ut ur fickan och ner på marken, utan att jag märkte det.
Den här ringen fick jag av mina morföräldrar, de smälte ihop sina första vigselringar till min ring och gav den till mig som en studentpresent. Denna ring är inte någon jättemaffig grej med flera kilo guld som vissa kan vara, men ändå så är den ringen värd mer för mig än något annat jag kan ha på mig. Jag fick mig en riktig tankeställare igår när jag körde tillbaka till Älvsbyn för att leta efter min ring. Jag insåg ett par grejer som jag tänkte dela med mig av.
Ända sen jag varit liten så har jag spenderat mycket tid hos min mormor och morfar, inte bara lov och sådant utan också vanliga helger, ibland har vi kunnat köra upp dit bara över en dag, ibland en vecka trots att det är 7 mil med riktigt dålig väg dit. Jag satt och tänkte igenom alla minnen jag har av mormor och morfar (de lever ännu bara så ni vet) och jag insåg att jag kan relatera en massa grejer i min personlighet till min uppväxt där ute i skogen. Jag har ett sjukt behov av att diskutera med folk, att alltid låta alla veta exakt vad jag tycker om en sak, hur liten den än är. Även fast den egenskapen kan vara både god och ond så vet jag att jag fått den av min morfar, som varit kommunalråd för sossarna i Jokkmokk och älskar att diskutera. Av mormor har jag lärt mig att vara anti-rasist, inte kanske direkt från henne, men indirekt har hennes uppfostran lett till det, jag har också lärt mig att rättvisa är otroligt viktigt, och nu kräver jag rättvisa.
Nåväl, jag vet att man inte pratar om sådant som jag ska säga härnäst, att folk tycker det är konstigt, ibland tillomed sjukt. Men jag vet att mina morföräldrar inte kommer leva mycket längre, till allas förlust. Därför har jag börjat mentalt förbereda mig för det, men efter ett tag insåg jag att jag inte behövde göra det. Min mormor och morfar har massor att vara stolta och lyckliga över! De har levt många år och uträttat mycket, de har skapat en familj som hälsar på dem varje jul och påsk, för att inte tala om de flertalen tillfällen däremellan. De har stått upp för kvinnornas rättigheter (Min morfar har aldrig haft problem med att göra "kvinnosysslor" som de hette på den tiden de var unga, och han fick höra av många män att det var fel att han och mormor delade upp hemlivet jämlikt). De hyrde ut mormors barndomshem till en bärplockarfamilj från Polen när de såg att de blev behandlade som djur. Nu har familjen Madej kommit på fötterna igen, och varje år så hjälper de till med vedhuggningen och alla gårdsysslor uppe hos mormor och morfar som ett tack för hjälpen de hårda åren!
Nej, när mina morföräldrar till slut sjunker in i sin eviga vila så kommer jag gråta, men mina läppar kommer att le. Jag kommer att sakna dem, jag kommer säkerligen att sakna deras råd. Trots det så tar livet alltid slut, är det nu eller då jag är 80 år gammal spelar ingen roll. Skulle jag dö nu så skulle min största ånger vara att jag ingen skulle minnas mig om 50 år. Trots allt så är mina morföräldrars liv någonting jag vördar, man kan säga att det är ett bra ledsnöre genom livet, om jag har haft ett lika bra liv som dom då jag är 80, då har jag lyckats.
"In helping others, we shall help ourselves. For whatever good we give out completes the circle and comes back to us" ~Flora Edwards