grubbelochandrafrukter.blogg.se

Så nu har jag fått sparken. Eller jag fick det på midsommarafton klockan 17.30. I Jukkasjärvi. För er som undrar om det var mitt fel, så var det faktiskt det. Jag kunde inte hålla det tempo som kökschefen var tvungen att kräva.

 

Däremot så skulle jag vilja ge Icehotel ett stort tack, en hyllning till det otroliga företaget det är. Jag jobbade där i tre veckor, och Kerstin, som är hotellchef och delägare i företaget kom till köket och tog sig tiden att sparka mig och förklarade varför jag inte kunde jobba där längre. Det kändes både bra och dåligt att få sparken. Jag visste att jag inte klarade av det de krävde av mig, och jag förstod att det inte höll i längden. Men ändå så var Jukkasjärvi det bästa stället jag jobbat på, och ifall jag fortfarande är kock om ett par år så kommer jag att söka jobb där igen.

 

Jag vet inte om du som läser detta nu någonsin har fått sparken. Men känslan är ganska egen. Många känslor rusar genom ens sinne, många tankar produceras på ett par sekunder. Jag skäms inte för att säga att jag grät, det var inte en chock för mig, men att få bekräftat att man faktiskt inte är nog bra för att jobba på ett ställe känns fortfarande sorgligt. Jag tror också att jag på ett sätt hoppades att det fortfarande fanns en liten chans att jag skulle lära mig, att jag helt plötsligt skulle bli den de behövde. Men nej. 

 

Du vet hur dina tankar alltid visar glimtar av tillfällen som liknar situationen du är i just då? När du misslyckas med något så vet du helt plötsligt alla gånger du misslyckats? Så var det för mig, jag kom ihåg allt och jag mådde dåligt. Men sen, när jag fått tänka ett tag, så blev det uppenbart varför jag misslyckats, varför jag inte klarade kraven. Idag så känner jag inte någon särskild sorg över att tappa jobbet i Jukkas. Jag vet att jag kan finna jobb, att jag kan skapa mina egna förutsättningar.

 

Nu extrajobbar jag på fluxen i Älvsbyn, och det går helt okej. Jag känner inte samma glädje som jag ibland kände i Jukkasjärvi, jag har inte heller lika mycket som hänger över mig. Det finns alltid en bra och en dålig sida till allt här i livet. Alltid en tråkig och en rolig. Att kunna jobba utan att känna stress är ett stort plus på fluxen. Att inte känna glädjen i att klara av stora saker själv är ett minus.

 

Såret efter Jukkas läkte snabbt, men lämnade ett ärr, ett minne av att man alltid kan bli bättre. Att man alltid utvecklas. Att ingenting är bestämt, ingenting är definitivt. Man kan bli vad man vill.