01:47:00
Vandringen
Vandring genom mosstäckt sumpmark.
Den tjocka dimman som sakta böljer in i den ensamme mannens sinne.
Mörker och kyla, vatten och jord.
Vandringen har varit lång, för mannen vet inte vad han söker.
Det är inte glädje, inte förmögenhet. Det är inte hälsa, inte heller är det lugn.
Långt borta, längre än vad ett öga kan se, lyser en Blomma.
I mitten av havet skapat av brunt och grått, lyser den med en intensitet som griper, fångar, förför.
Mannen dras av Blommans vackerhet, dess upproriska gula färg som trotsar detta mörker.
Snabbare trycks fötter mot den omväxlande marken, det entoniga dunset från mannens längtan.
Dimman klarnar, mörkret försvinner.
Han ser glädje.
Han ser lugn.
Han ser förmögenhet i dess blad.
Han ser hälsan som vibrerar i luften.
Mannen sträcker ut handen mot Blomman, den vackra blomman.
Han behöver bara gå ett steg till, känner sig plötsligt osäker.
Mörkret virvlar runt honom, han sugs ner i den vattniga jorden.
På andra sidan ser han Den Andre.
Den Ensamme söker inte glädje, förmögenhet, hälsa eller lugn.
Han söker gemenskap. Han söker kärlek.
~Axel Andersson.