02:08:38
Swim into the current and float away
Har tänkt skriva om lite utav de grejer som har hänt på den senaste tiden. Jag har tänkt på det ett bra tag faktiskt. Men jag har problem, någon sorts tanketorka om det nu existerar ett sådant begrepp. Annars myntade jag ett nytt ord. Tanketorka. Nuförtiden känns det som att allting bara händer runt mig utan att jag hinner förstå det. Jag bor i Umeå. Hur hamnade jag här? Varför hamnade jag här? Jag vet inte om jag är glad över att jag är här nu, som sagt så har ingen bearbetning tagit plats i mitt huvud på länge. Jag vet att jag inte är ledsen över att vara här, det är intressant att studera till lärare. Det är som att jag just tryckte på "Play" efter en lång paus och av misstag träffade snabbspolningen.
Nåväl. Jag har nu flyttat in i en trea på 72 kvadratmeter med Alexander Granlund. Jag bodde i en husvagn tidigare, vilket var okej men inte mer än det. Även i husvagnen bodde jag med Alexander. Det är skönt att äntligen ha ett "hem" och att sova i en riktig säng. Jag har klarat av tre tentor, misslyckats med en halv. En halv? Jo, det var tre delar på tentan och jag missade den delen som gav 2 utav 5 poäng. Så inte ens en halv. En två femtedelars tenta. Snart ska jag gå ut på min första praktik, eller VFU (Verksamhetsförlagd Utbildning) som det heter. Jag är nervös. Vad kommer jag att göra, jag har ju inte ens studerat en hel termin?
Som titeln antyder så känns det som att jag är fast i en ström, att backa ur är inte ett alternativ. Inte för att jag har tänkt på att backa ur. Eller jag har väl tänkt på det, men det är ingenting som jag kommer att göra. I 20 år så levde jag i en liten by i Norrland, i en trygg, lugn, och bra miljö. Det finns ingenting som är så tråkigt som trygga miljöer, lugn kan vara bra ibland, men inte hela tiden. Jag var rastlös, trött på att nöta samma sak dag in dag ut. Extrajobba här, extrajobba där. Gå ett fjärde år på gymnasiet. Det följande stycket är inte menat som en pik till dig som läser, utan snarare ett uppmuntrande uttalande.
Jag tror att jag var feg. Jag var feg. Jag var lat. Jag valde den enkla vägen, vardagslivet. Bo hemma hos föräldrarna, gå på närmaste gymnasium. Trenden bröts dock när jag tog jobbet i Jukkasjärvi. Det kanske känns som en liten grej att jobba vecka för vecka 33 mil hemifrån. Men det var där jag fick modet till att tågluffa, där jag på något sätt valde att inte bara gå tillbaka till den jag var. Jag tycker att alla borde ta risken att tågluffa, och inte med 10 utav era vänner. Åk ensam eller två, max tre stycken. Bo på skitiga hostels och gå omkring på gatorna i Rom, Paris, Amsterdam och Berlin. Lär känna 10 nya personer en dag, och säg hejdå till dem den nästa. Var inte rädd för vad som händer imorgon. Nu låter jag som en försäljare. Men jag var alltid rädd för att stå ensam, och nu har jag lärt mig att det inte är så farligt som bilden jag målade upp i mina tankar.
Jag känner inte mig själv längre. För mycket har hänt. För mycket positiva saker har tagit upp plats i mitt liv. Förut visste jag exakt hur jag skulle reagera på den och den situationen. Och nu helt plötsligt hamnade jag i Umeå. Som sagt, hur fan hamnade jag i Umeå?
"Smile, Listen, Agree. And then do whatever the fuck you wanted to do anyway"~Robert Downey Junior.